Sömn, skratt och tårar i Norrköping

Tisdag 8 september 2015

Jessica Lilo

Jessica Lilo

I en teatersal med scenbelysning på De Geergymnasiet i Norrköping kunde du på eftermiddagen den 8 september finna: 30 elever från årskurs 1 på estet-programmet, en mindfulness-instruktör från den ideella föreningen Drömmen om det goda, ett tänt ljus på en bricka med grenar och stenar, en skolledare och en lärare som genom egen erfarenhet är övertygad om att det här är just vad eleverna behöver. Där utspelades följande scen:

Med en vibrerande klang inleds eftermiddagens workshop med stillhetsövningar och medvenhetsträning. Eleverna är trötta och lite spända. Efter en kort föreläsning om stressens effekter för individ och samhälle och en levande beskrivning av hur stress är en överlevnadsfaktor, är det dags för en lite längre avslappningsövning.

– Måste vi sitta på stolarna?

– Inte alls, gör det bekvämt för dig själv, svarar Jessica som leder workshopen.

Genast kommer mattor och filtar fram och golvet täcks av ett hav av kroppar, huller om buller.

– Alltså, jag älskar redan det här! utbrister någon.

– Precis det jag behöver mest just nu! en annan.

– Jag vet att jag kommer somna. Väck mig inte sen!

– Jaa, medger Jessica, det kan hända att flera av er somnar. Men försök att behålla uppmärksamheten på min röst. Jag kommer att leda er genom övningen.

Scenbelysningen dämpas, en ensam melankolisk flöjt utgör ett ankare att fästa uppmärksamheten vid. Jessicas röst är lugn och säker. Rummet känns plötsligt tryggare. Nuet är kravlöst. Snart hörs tyngre, jämnare andning från flera håll. Några har sjunkit genom avslappningen och glidit in i sömn. Allt är plötsligt tyst, alldeles tyst. När flöjtmusiken åter ljuder och elevernas uppmärksamhet leds tillbaka till rummet är det bara någon enstaka person som vill röra på sig igen. Det går flera minuter innan alla lyckas ta sig upp på benen igen.

– Det här borde vi få göra varje dag!

– Jag somnade! Varför gör jag inte det på kvällen? Då ligger jag i flera timmar utan att kunna somna…

– Jag med. Nästan jämt. Kan man göra en sån här i sängen?

– Kan inte du följa med mig hem? Allvarligt.

Två timmar och flera övningar senare har vi hunnit skaka på kroppen, skratta åt Jessicas oblyga självmassage, gråta tillsammans, gå i slow-motion och en del av oss har kramats hjärtligt och innerligt. Det finns flera personliga reflektioner och frågor som behöver uppmärksammas i enskildhet med Jessica. Alla handlar om stressrelaterade besvär, oro, ångest eller nedstämdhet. För så ser tillvaron ut; för alltför många unga i vårt samhälle.

Sömn-skratt-och-tårar-i-Norrköping